En vecka till opening night

ojojojoj nu går dagarna alldeles för fort helt plötsligt, jag hinner knappt med. meningen med en blogg är väl att man ska skriva varje dag men va tusan. Nu är det veckan innan premiär vilket betyder att vi jobbar mest hela tiden. Idag hade vi vårt första genomdrag och eftersom vi ligger lite efter av olika anledningar så var det också första med testpublik. de var studenterna på skolan som kom med härliga hejjarop efteråt. dom är fantastiskt fina och några av dem jobbar som assistenter till flera i teamet för att lära sig mer om ljud, ljus och kostym. vårt rum börjar bli skitigare och skitigare det gick från flygplats till att nu vara ett gammalt förråd på en militärbas med sand från öknen. väldigt kul men sand överallt.

genomdraget det gick ändå helt okej med tanke på att texten fortfarande inte är helt klar och vi klipper och klistrar fortfarande. känns väldigt läbbigt dock att det bara är en vecka kvar, helt galet. Lisa som jag spelar blir yngre och yngre och mer och mer lik stina 20 år första gången i Guinea, beredd att rädda världen....nostalgin översvämmar.
Alla fall nu är kostym klart och hela scenen, gradänger och stolar är nya och på plats och helt plötsligt här en dag fanns det en ny vägg så numera har vi också en foajé. Jag har blivit blond igen och som alltid när jag går till frisören så lyckas jag ju vara så otydlig så det jag minst av allt vill ha blir det jag får, alltså jag skulle klippa topparna och kom hem med page...... jag fattar inte hur det alltid blir samma sak enda skillnaden nu var att mamma inte fick det obligatoriska gråt samtalet på väg hem från frisören. Jag har nu kommit över själva klipp grejen men min roll måste ha långt hår..... så nu får vi beställa hår från sverige och förlänga..... haha jag som har sparat i 2 år....... alla fall blond snart långt hår och snart knall brun, inte för det är fantastiskt väder utan för jag måste använda brun utan sol två ggr per dag för rollens skull. jaaaa vad gör man inte för teateer

En massa roliga söta djur finns det här!!

Godahoppsudden å valar

Mitt i allt kaos som varit här händer det också en massa fantastiskt. Vi har möten med personer varje dag som berättar om sina liv och det fysiska har blivit för mig något som verkligen hjälpt mitt i all frustration. Yogan är en sån upptäckt och igår sprang vi på en dansk kille som hade en kurs här i kontaktimpro som vi hängde på och det blev så coolt. Tre timmar möten med människor från hela världen i en danssal utan prat. Det var precis vad som behövdes för att bli grundad igen och som alltid vad är det med afrika och mig och medelålders män som dyker upp och löser saker i kriser???….( Johanna du vet J ) Återigen naturen är helt otrolig och att klättra i bergen ger såå mycket energi och inspiration. Förra veckan var vi på godahoppsudden, vilket måste vara bland det vackraste ställena på jorden. Det havet som finns där, två hav möts i ett fantasi landskap med stränder, ängar där det springer strutsar, klippor fulla av fågelbon och bergskedjan som bara är så magiskt det går inte att förklara men jag fattar nu uttrycket att något är så vackert så man tappar andan. Men det som hittills varit helt makalöst var förra helgen då vi åkte till en vik där valarna kommer in en gång per år för att föda. Vi hade hoppats att det vore häftigt att se några valarna…. .. Det var så många så det gick knappt att räkna. Och dom var så nära, stora kolosser som lekte i vågorna, blåste och det bästa av allt en av dem fick spatt och hade världens show för oss och hoppade och hoppade kanske tio gånger. Vi bara skrek rakt ut, alla andra såg på oss som om vi var idioter men va fan, det är inte varje dag man står och ser valar på 27 ton hoppa!! Ibland är det som att vara i en dröm här nere, på olika sätt en dröm……

Fängelset!!

Robben island

Skillnaderna i detta samhälle blir tydligare för mig varje dag, ju mer jag lär mig om det desto mer komplext och svårt är det att förstå. Och det känns som en omöjlighet att ens påstå att jag förstår. Det är så mycket olika kulturer som samsas och traditioner och stolthet som är svåra att greppa och ett arv som verkligen fortfarande är så påtagligt. Apartheid är borta men strukturerna i samhället är desamma, ekonomiskt och socialt och det blir så väldigt påtagligt. Main road åker vi varje dag, den går från city genom massa stadsdelar ut till townshippen. Och på den sträckan syns hela komplexiteten här, den går att ta på men inte att förklara och allt som oftast blir jag förvirrad över det. För mig är det mest smärtsamt tror jag att se hur människor fortfarande beter sig mot varandra. Igår var vi ute på en hipphop konsert som gjordes för “heal the hood” och artister från townshippen uppträdde, (det är en organisation som vill lyfta fram ungdomar). Mitt på gatan äger en privatfest rum i ett gigantiskt party tält, inträdet där vi var kostade 20 kronor, till tältet 300 kronor vilket så klart gör att klientelet där inne vilka är det?? Tältet omringas av vakter och hundar. Och den här gatan är den alla går ut på på helgerna men varför måste man “rub it in”. Ingen som normalt är på den gatan har råd med en sån fest.
Vi besökte Robben Island för någon vecka sedan och det var så konstigt att vara där. Guiden var en gammal fånge som suttit fängslad 13 år tror jag och att höra honom berätta om fängelselivet, visa oss runt bland cellerna, det var enormt svårt men på något sätt vackert och hårt att höra. Hur regeringen systematiskt gjorde livet för dem i fängelset till ett helvete. De sov på mattor, fick inte studera, skriva ett brev i månaden som censurerades,de fick inte skriva om någon annan där eller hur livet i fängelse var, de var dessutom fängslade med de tyngsta kriminella i syd afrika, man försökte få de olika grupperna i motståndsrörelsen mot varandra m.m m.m och till råga på allt att sitta på en ö med utsikt över hela kapstaden och taffelberget och se där på andra sidan där pågår livet, där finns min familj, det är helt onåbart att komma dit, de kan inte besöka mig och jag sitter här på obestämd tid för inget jag gjort utan för mina åsikter och för jag är “fel” färg. Dom väggarna där och den energin som fanns på det stället, det bara vibrerade av kampen som vägrade ge upp och glädjen och stoltheten i friheten. Och han genomsyrades av allt det när han berättade. Mandela satt där 18 år och skrev sin bok som han grävde ner i trädgårdslandet för de inte skulle ta den eftersom man inte fick berätta eller dokumentera om fängelset.
Konstigt igen med det vackra mitt i hemska historien.

En liten uppdatering bara

Vad händer egentligen här nere? Ja det är en massa massa, med själva projektet har det varit en ganska tung tid de sista två veckorna men efter mycket möten, lite gråt och kriser åt olika håll så tror jag att det kanske börjar lösa sig. Vi vet mer i nästa vecka. Hittills så har vi jobbat på med våra olika manus versioner och försöker få ihop det vilket väl visat sig svårare än vi trodde men snart så hoppas vi den berömda nyckeln tänker visa sig.
Teamet har nu börjat bygga om scenen och foajén eftersom det läcker från taket och sist det var stor-regn insåg vi att det typ fanns inga trösklar så allt vatten forsar in under scenen. Scenografin är på gång och vi börjar få kostym så sakteliga så det rullar på. Kanske äntligen har vi också hittat en frisör så jag äntligen ska få klippa och färga håret, e ju inte helt lätt eftersom jag här har världens konstigaste hårkvalité, om man inte går till de otroligt exklusiva frisörerna. Denna vår som skall finnas lyser däremot med sin frånvaro det bara regnar och blåser dessutom är det svinkallt inne på teatern. Från början repade vi insvepta i filtar men nu har vi gått över till fingervantar och mössa. Förra veckan var vi i en ny lokal, efter halva första dagen tyckte vi det var så otroligt kallt och fuktigt och dragit, då upptäcker vi att det är ett hål i väggen bakom en gardin…. Det är lite av ett äventyr här hela tiden, på olika sätt.

bergå bergå berg