Robben island

Skillnaderna i detta samhälle blir tydligare för mig varje dag, ju mer jag lär mig om det desto mer komplext och svårt är det att förstå. Och det känns som en omöjlighet att ens påstå att jag förstår. Det är så mycket olika kulturer som samsas och traditioner och stolthet som är svåra att greppa och ett arv som verkligen fortfarande är så påtagligt. Apartheid är borta men strukturerna i samhället är desamma, ekonomiskt och socialt och det blir så väldigt påtagligt. Main road åker vi varje dag, den går från city genom massa stadsdelar ut till townshippen. Och på den sträckan syns hela komplexiteten här, den går att ta på men inte att förklara och allt som oftast blir jag förvirrad över det. För mig är det mest smärtsamt tror jag att se hur människor fortfarande beter sig mot varandra. Igår var vi ute på en hipphop konsert som gjordes för “heal the hood” och artister från townshippen uppträdde, (det är en organisation som vill lyfta fram ungdomar). Mitt på gatan äger en privatfest rum i ett gigantiskt party tält, inträdet där vi var kostade 20 kronor, till tältet 300 kronor vilket så klart gör att klientelet där inne vilka är det?? Tältet omringas av vakter och hundar. Och den här gatan är den alla går ut på på helgerna men varför måste man “rub it in”. Ingen som normalt är på den gatan har råd med en sån fest.
Vi besökte Robben Island för någon vecka sedan och det var så konstigt att vara där. Guiden var en gammal fånge som suttit fängslad 13 år tror jag och att höra honom berätta om fängelselivet, visa oss runt bland cellerna, det var enormt svårt men på något sätt vackert och hårt att höra. Hur regeringen systematiskt gjorde livet för dem i fängelset till ett helvete. De sov på mattor, fick inte studera, skriva ett brev i månaden som censurerades,de fick inte skriva om någon annan där eller hur livet i fängelse var, de var dessutom fängslade med de tyngsta kriminella i syd afrika, man försökte få de olika grupperna i motståndsrörelsen mot varandra m.m m.m och till råga på allt att sitta på en ö med utsikt över hela kapstaden och taffelberget och se där på andra sidan där pågår livet, där finns min familj, det är helt onåbart att komma dit, de kan inte besöka mig och jag sitter här på obestämd tid för inget jag gjort utan för mina åsikter och för jag är “fel” färg. Dom väggarna där och den energin som fanns på det stället, det bara vibrerade av kampen som vägrade ge upp och glädjen och stoltheten i friheten. Och han genomsyrades av allt det när han berättade. Mandela satt där 18 år och skrev sin bok som han grävde ner i trädgårdslandet för de inte skulle ta den eftersom man inte fick berätta eller dokumentera om fängelset.
Konstigt igen med det vackra mitt i hemska historien.